En besvikelse. Ett svek. Jag vet inte. Det är inte sånt här som vänskap
går ut på. Man ska inte behöva höra av sig på några dagar och ens vän
blir sur över det, en äkta vän ska du kunna hålla ett samtal med, kunna
avbryta mitt i allt och sedan nästa gång ni talas vid, efter 1 månad, 
ett halv år, ett år, så ska man kunna fortsätta där man slutade. Utan
att den andra blir sur, man kan höra av sig själv också, inte alltid tänka
"nej den får höra av sig" då är ju du lika dålig och har ingenting att skylla
på? eller? Rätta mig om jag har fel. Mina åsikter är så iallafall.

En otrolig lycka. Ett léende. Jag vet. Att bli accepterad för den personen
du är, hur du ser ut. Det är lycka. Att hitta en sådan person, är guld. 
Att leva på utséende, att inte lyssna. Att inte ge en chans. Är
nog det alla fruktar. Det är allas rädslor. Alla borde ha en person som dig.
Du är fin.